Gravstenar från 1800-talet på Tävelsås kyrkogård. Bilderna ovan visar från vänster:
Grav C 040: Hustrun Eva Maria Nilsdotter Stenslanda Östra Norregård 1861-1883. Gjutjärnskors 140 cm.
Grav C 105: Kronofogden Nils Brandberg,(Lunden) 1776-1825. Järnkors cirka 170 cm.
Grav c 116: Johan August Öster, Trängsle 1887-1892. Trädstam cirka 140 cm.

På 1860-talet blev det också brukligt att köpa gravvård genom att välja en ur det omfattande katalogmaterial som började produceras. De vanligaste stenarna var den polerade stenen på hög sockel, den råhuggna bautastenen, obelisken och kors på sockel. Men även ovanligare varianter som stubbar, avslagna kolonner och stenar med den dödes porträtt förekom. Dessa stora stenar, som ibland kunde vara upp till 3,5 m, var ett sätt för borgerskapet att manifestera sig även efter döden. För vanligt folk blev det dock inte vanligt med stenvårdar förrän vid 1800-talets slut. Träkors, enkla brädor eller inget minnesmärke alls var vad som stod till buds.
Befolkningsinflyttningen till städerna, som började göra sig märkbar efter 1850, ökade behovet av ordning på kyrkogårdarna. Det gick inte längre att begrava folk i sina fäders "lägerstad" eller "ätthög". Begravning i varv innebar, till skillnad från de tidigare ättehögarna, att gravarna placerades i rader efter varandra utan hänsyn till vilken gård den avlidne hört. Sedan 1800-talets början hade prästerskapet pläderat för sk varvbegravning för att bättre kunna utnyttja kyrkogårdarnas utrymme. Vid mitten av 1800-talet hade detta begravningssätt vunnit ett visst insteg och vid 1800-talets slut hade det nya begravningssättet genomförts på de flesta kyrkogårdar.
I samband med varvbegravningen uppstod den köpta familjegraven. De köptes för "evinnerlig tid" till skillnad från de allmänna gravarna som var gratis och upplåtna på begränsad tid. I samband med familjegravarnas uppkomst blev den resta stenen allt vanligare. Det var kalkstenar med sparsam utsmyckning förutom texten. Ornamenten hade en distinkt fördröjd klassicistisk prägel och på gravhällarna blev den skulpturala framtoningen mindre till förmån förPå 1870-talet kom de första skötselstadgarna för begravningsplatserna. Kyrkogårdarna blev nu allt mer putsade och tuktade med låga välansade häckar, stenramar och gravvårdar i raka rader.
Vid denna tid blev det också allt vanligare med stenvård även för mindre bemedlade. Det var små stående anspråkslösa stenar på mellan 50-90 cm i granit eller kalksten. Ornamenten var få eller inga. Kors, stjärnor eller växtslingor var de vanligaste utsmyckningarna men även klassicerande detaljer som facklor, segerkransar och urnor förekom. Vid sekelskiftet kom romantiken och med den en känsla för individens egenvärde. Detta gjorde att borgerskapet, men även många bönder ofta överskred självförhärligandets gräns när det gäller storslagna gravmonument med enorma stenar och
omgärdningar med kedjor och staket.
 
 

Gravstenar från början av 1900-talet Tävelsås kyrkogård. Bilderna ovan visar från vänster:
Grav A 417: Fd soldaten P M Nöjd 1841-1931. Grå granit 90 cm hög
Grav A 294: Fd torparen S J Nilsson, V Näset. 1839-1911 med hustru. Grå granit 115 cm hög.
Grav A 107: Urfabrikären Adof Fredrik Ahlgren 1843-1899 med familj. Svart granit 250 cm hög

Antalet kalk och sandstenar var få men vanligare än idag. Dessa mjuka och lätt eroderade stenslag var mycket noggrant utvalda och av hög kvalitet for att klara mot tidens nötning.
Vad gäller form och ytbehandling var den resta polerade eller huggna gravvården helt dominerande. De bättre bemedlade hade höga stenar, l,5 -2 m, omgivna av stenramar eller gjutjärnsstaket och krattat grus. De klassicistiska strömningarna inom arkitekturen påverkade motiven och modellerna och förebilderna blev återigen det antika formspråket som avlöste de nationalromantiska strömningarna som varit gällande vid sekelskiftet och 1910-talet. De stora flertalet mindre bemedlade hade mindre anspråkslösare stenar med enklare ornament.
Texterna utfördes i en smal hög stil eller i den fetare "antikvan", med enbart versaler eller blandat versaler och gemena bokstäver. Den götiska stilen med sina många slängar och staplar var också vanlig. Olika stenhuggare utförde speciellt denna text efter eget huvud och den blev på så sätt ofta mycket personligt utformad. Även ornamenten varierade i utseende allt efter de olika stenhuggarnas yrkesskicklighet och kunnande.
 
 

1930-talet - lika inför döden 1930-talet verkar ha varit en ny brytpunkt. Många äldre kyrkogårdar var nu åter överfyllda och det blev aktuellt med nya utvidgningar. De funktionalistiska strömningarna i samhället i övrigt gjorde sig märkbara även inom begravnings- väsendet. Förhållningssättet vid ordnande av kyrkogårdar skulle präglas av jämlikhet och "ödmjukhet inför döden". Dessa ideal gick hand i hand med kyrkans ökade krav på lättskötta och rationella begravningsplatser. Resultatet blev en strängt reglerad gravplats där stenarnas mått och utseende var exakt bestämt.
De beskrivna förändringarna var ingalunda allena rådande. På många håll, framför allt på landsbygden, växte gräset högt på gravkullarna långt in på 1900-talet. I kyrkogårdsprotokoll finns ända till 1930-talet anteckningar om att gravarna var föga ordnade.
 
  Bevarandeprogram och åtgärdsförslag Fajersson avslutar sin avhandling med presentation av Säby kyrkogård samt ett åtgärdsprogram i 12 punkter. Av dessa förefaller följande möjliga att till viss del tillämpa i Tävelsås.

- Samtliga gravvårdar äldre än 1930 bevaras.
- Ett representativt urval av gravvårdar från tiden 1930 och framåt skall bevaras.
- Alla grusgravar är idag borta. Ett återställande av ett fåtal vore därför önskvärt.
- Kyrkstallarna rustas upp. I Tävelsås borde en ritning eller modell tas fram som visar hur området med kyrkan,   kyrkogården, kyrkstallar, sockenstuga mm såg ut under emigrationstiden dvs 1880-talet.
 Åter till index