Topografiska kartan med Osaby, Stenslanda Södregård och Bosadammen markerade.

I juni 1634 lönnmördades kungens underfogde Sven Bosson Bose i Stenslanda Södregård.
Tre år tidigare var Sven Bosson, enligt boskapslängden för 1631, storbonde på frälsegården Allatorp i Tofta socken. På gården fanns 12 kor, vilket var det största koantalet på de gårdar i socknarna Tävelsås/Tofta, som uppräknas i längden. Tre årtionden senare blev Allatorp säteri, enligt PG Vejde i Kronobergs läns herrgårdar, utgiven 1928-29. Både före och efter åren i Allatorp var Sven Bosson skattebonde i Stenslanda Södregård. Jordbruket i Allatorp övertogs av sonen Bo Svensson.

Mordet väckte stor uppståndelse i hela länet. Det var av politisk karaktär. En inflytelserik bonde mördades på uppdrag från en adelsman. Berättelsen om mordet har förts vidare generation efter generation. Jag fick den berättad för mig i under 1950-talet när jag fick närmare kontakt med boende i Stenslanda. Det var då över 300 år sedan det hände. Viss jämförelse, men på lokal nivå, kan nog göras med Palmemordet och den uppmärksamhet det fick.

Nedan återges både sägnen och en sammanfattning av tingsprotokollen. Texten är hämtad från Stenslandaboken

Sägnen om mordet på kungens vän - Sven Bose
Upptecknad 1880, av CM Palmgren. Berättaren var hans far, Peter Nilsson, som var född 1818 i Stenslanda Norregård.

I Stenslanda, en by i Tävelsås socken av Kronobergs län, Kinnevalds härad, berättar man för man följande historia:
Nere i Södregården bodde fordom en ärlig och ansedd bonde vid namn Bose. Han var rik och därtill förståndig, så att han med tiden blev riksdagsman. Bose tyckte ej om adeln och dess herravälde över folket, varför han stod emot dem på riksdagarna. Kungen höll med Bose och var hans vän.
I samma socken som Bose bodde på den tiden en adelsman vid namn Ulfsax, herre till Osaby. Denne var av nämnda skäl ovänligt sinnad mot Bose och hade hotat att dräpa honom, om han åter reste till riksdagen. Bose reste emellertid sedan han först grävt ned sitt silver i en äng på sin gårds ägor.
På riksdagen hade han lycka med sig och fick sin mening fram. Då han var färdig att resa hem, talade han om för kungen sitt förhållande till Ulfsax och att denne sagt, att han ej skulle låta honom komma hem med livet. Kungen befallde då några av sina soldater att följa med Bose på hemvägen.
Bose hade i deras sällskap kommit lyckligt ända till Ingelstad. Der sade Bose till soldaterna, att de gärna kunde återvända, ty han hade nu ej mera än en halv mil hem och vägen var väl känd. De skildes sålunda.
Det sista vägstycket Bose hade att färdas gick igenom skogen. I denna hade Ulfsax posterat en soldat, som med hans egen bössa skulle skjuta Bose.
Då soldaten märkte Bose, siktade han på honom, men det klickade.
Bose red i gående och sjöng på en psalm. Nu kom han till en grind, som han måste stiga av för att öppna, varvid han upphörde att sjunga. Då sköt soldaten, och Bose föll död ned.
Det säges, att Ulfsax gått hemma på sin gård och väntat att få höra skottet brinna av, och då han hörde knallen utropat: "Nu small min näbba".

Bose hade en son; han gjorde sak av Ulfsaxs brott mot hans fader.
Ulfsax bad om förskoning, men sonen svarade: "Om din hals än vore tjock som en tjurnacke, så skall han av". Ulfsax blev också dömd till döden.
Uppgiften om hans avrättning är olika: en säger, att han blev "rullad i en spiketunna", en annan att han blev arkebuserad, en tredje åter, att han dömdes att halshuggas; dock skulle han i alla fall slippa undan döden, om han kunde rida ut genom en spetsgård av soldater som bildade sig på Växjö torg. Den emellertid, som läte honom slippa igenom, skulle själv dö i hans ställe. Han skulle ha försökt en gång att rida igenom, men då det avlöpte utan framgång, överlämnade han sig åt rättvisan.
Soldaten, som han lejt till mordet, blev benådad, men kunde ej leva av ånger, utan dog med sin herre för rättvisans svärd.
Det ställe, där Bose blev skjuten, kallas Bosadammen; nära intill ligger den så kallade Bosafällan. Ängen, der han grävde ned silvret, lär vara densamma som nu kallas Bosängen.

Trängsledån där Bosadammen legat. Det lilla vattenfallet har grävts bort vid torrläggning.
Det var här som enligt sägnen kungens vän, Sven Bose, kom ridande och blev skjuten.
Den infällda bilden visar Folke Filbyter som Sven Bose.

Rättegången om mordet på kungens fogde Sven Bosson Bose
Hembygdsforskaren Karl Olin, Växjö har undersökts vad som står i Kinnevalds domböcker om mordet. Sven Adolfsson har sammanfattat hans forskningen och publicerat detta i Stenslandaboken.

Ur Kinnevalds härads dombok 1634.
Samma dag (1634, 23 juli) kom för rätta efter given lejd, en mandråpare Per Hansson, en ung soldat, vilken för en månad sedan haver försåtligen ihjälskotet underfogden i Kinnevalds härad Sven Bosson i Stenslanda och haver dråpet sig så förorsakat som följer: Det hade sig så tilldragit, det Sven Bosson hade först i våras tagit en häst olovandes, som hörde dråparen till och ridit en mil eller halvannan, dock vore de icke osåtes, utan vänligen förliktes och följdes med till Ronneby, och Sven Bosson skaffade åt Per en hop skog, alltihop i Stenslanda, och Sven visste ingen ovänskap.
Så hände sig strax efter detta att dråparen kom till Edle Välborne Lindorm Ulfsax till Osaby, då frågade han honom, om han vore förlikt med Sven Bosson, om hästen han stal. Dråparen svarade nej. Men jag haver ingen avund till honom för hästen, ty när hästen haver gått stilla en dag eller två är han lika goder.
Junker Lindorm svarade, ja, får han inte skam för det, så gör han så mer. Han haver gjort skälmstycke emot mig aller mina dagar. Han skulle länge hava det fått, men jag vill icke. Vill du taga på att göra det, vill jag giva dig en häst som jag köpt av Jöns i Hunshult, se den hästen är fyra gånger så god som din häst.

Då svarade dråparen. Jag törs ingalunda göra det. Jag törs det aldrig för Gud. Junkern svarade; alla de synder du haver för den gärningen, vill jag taga på mig. Tag en bössa och pröva om han skjuter väl. Men dråparen tog den gången ingen bössa, utan han beställde sig en bössa i Växjö.
På det han skulle kunna draga sig undan gärningen.

Tredje resan kom han igen, blevo de sams, att Junkern skulle giva honom en bössa och hästen eller 20 Rix d;r. Och sände sin dräng Per Larsson i kammaren, att han skulle taga hans egen bössa på väggen, ty hon slår intet fel. När du haver skjutet och ser att han ej strax blir död, så skott på samma ställe. Ladda bössan och stig fram och skjut genom huvudet. Och han bad honom lägga bössan uti enebusken och gå fram och spörja huru Sven Bosson var, det han ock gjorde. Lade bössan i busken gick fram till Sven Bossons hustru, gjorde sig ärende att låna 5 marker penningar och därmed frågade, hur Sven Bosson var hemifrån. Tog bössan och stod vid hans gärdesled, och som han låtsades ta i ledklinkan, sköt han honom i hjärtat med samma lodning Junkern lånt hade. Att han genast föll döder ned och aldrig talade ett ord. Dråparen gick fram och tog Sven Bossons hatt och där med gick till skogen.

När han kom till Osaby och talade om att han gjort gärningen, sade Junker Lindorm: Om så är du bliver tilltalad för denna gärning, så bekänn aldrig vems bössa du sköt honom med. Utan säg du lånte bössan. Dråparen svarade: Jag måste bekänna sanningen.

Teckningen visar steglar och hjul.

Dödsdomar Efter flera domstolsförhandlingar blev Per Hansson den 21/8 1635 dömd till döden och kroppen till stegel och hjul. För delaktighet i mordet på Sven Bosson dömde häradsrätten både Per Larsson och hans fader till döden. Hovrätten benådade dem till livet och dömde i stället Per till tre års landsförvisning och fadern till 20 dalers böter att givas till hospitalet i Växjö. Lindorm Ulfsax, som bevistade två riksdagar efter brottet, blev av hovrätten i Jönköping dömd till döden den 27 juni 1638. Som en sista bön hade Ulfsax bett att kroppen skulle bli lagd i vigd jord och inte grävas ned på galgbacken bland ofrälse brottslingar. Så blev fallet och han jordades i den gamla Osabygraven i Växjö domkyrka.

Sonen Bo Svensson jagade mördaren och blev mordhotad.
Med ledning av följande källor: LO Larssons: Småländsk historia - Stormaktstiden, PG Vejdes: Gårdarna i Urshult och mantalslängder för 1640-talet beskrives de civilkurage som behövdes för att fälla anstiftaren av mordet.

Sven Bossons söner, av vilka troligen Bo var äldst, började söka efter faderns mördare strax efter mordet. De misstänkte att adelsmannen Lindorm Ulfsax i Osaby på något sätt var anstiftaren. De red dit för att undersöka saken. Det var modigt av de unga männen att öppet våga misstänka en adelsman för mord. Nu visade det sig att Lindorm Ulfsax hade övertalat sonen till en anställd på godset att utföra mordet.
Den av Lindorm Ulfsax lejde mördaren flydde till Danmark. Bröderna spårade upp honom och utverkade fri lejd så att han kunde komma och berätta om orsaken till mordet vid Kinnevalds häradstings rättegång mot Lindorm Ulfsax. Där framkom det att mordet skett efter övertalning från Lindorm Ulfsax.

Drygt ett år efter mordet avrättades den lejde mördare. Det tog däremot över fyra år eller från juni 1934 till september 1638 innan dödsdomen mot Lindorm Ulfsax stadfästs av Kungl. Maj:t och avrättningen kunde verkställdes. Under denna tiden förefaller det som om Lindorm till största delen varit fri mot borgen. Han har då troligen agerat för ett frikännande eller strafflindring med mansbot.

Bo Svensson företrädde familjen då det gällde att få mördaren dömd för mordet. Detta krav på rättvisa från honom och den övriga familjen gent emot adelsmannen på Osaby sågs som respektlöst från anställda på godset. Ulfsaxs gårdsfogde utmanade Bo till kamp på liv och död samt smädade honom vid marknaden i Växjö i februari 1638. Han antog inte utmaningen. Det blev rättegång och händelsen finns dokumenterad i tingsprotokoll. Antagligen hade det varit fördelaktigare för Bo och den övriga familjen att ta en välfylld penningpåse med mansbot än att kräva att dödsstraffet verkställdes. Ur demokratisk synpunkt var det viktigt att en dömd avrättning verkställdes även då det gällde tidigare priviligerade adelsmän.

Efter mordet utsågs Bo Svensson till att efterträda sin far som underfogde.

Vid tiden för mordet arrenderade Bo den stora frälsegården Allatorp i Tofta socken. Han flyttade till Rössvik i Urshults socken i början av 1640-talet. Något mellanår bodde han i Dänningelanda. Kanske blev han uppsagd från arrendet i Allatorp av den frälseman som ägde gården. I Rössvik var Bo bonde och inspektör vid gränstullen. Titeln länsman användes i ett tingsprotokoll 1652. I protokollt finns ingen uppgift om bostad. Han flyttade från Rössvik i början av 1650-talet. År 1680 var han bonde i Hemmesjö.

Tävelsås hembygdsförenings logotype med ung ryttare får symbolisera
Bo Svensson när han spanade efter sin fars mördare.

Litteratur
L.O. Larsson har i boken "Småländsk historia - stormaktstiden" (1982) sidorna 106-110 utförligt skrivit om mordet och satt in det i ett tidsperspektiv.
Karl Olin och Sven Adolfsson har i Stenslandaboken (1989) sidorna 34 och 35 skrivit om Kinnevalds härads tingsprotokoll där mordet avhandlats. Där finns också släktuppgifter om Sven Bosson samt berättelse om att han deltog i polska kriget.
Tillbaka till index