Tillkännagivande och inbjudan till begravning.

Om sorgebrev

Förr var det vanligt att det sändes ut sorgebrev med inbjudan att hedra den avlidne med närvaro vid jordfästningen. Ett vitt dubbelvikt pappersark med breda svarta kanter med en flik på baksidan som fästes i ett litet sprund så att det blev liksom ett kuvert av det vikna. Tillkännagivandet av dödsfallet till släkt och vänner skedde på detta sätt, särskilt då till de som bodde längre bort. Släkt och grannar som bodde nära sorgehuset kunde ju också få tillkännagivandet på annat sätt och genom kungörelse från kyrkans predikstol, men själva inbjudan att närvara vid jordfästningen skedde vanligtvis med sorgebrev.

Sorgebrev från 1886

Ofta hade de äldre sorgebreven vackert utsmyckade stilar och bokstäver. På de båda avbildade sorgebreven från 1886 och 1895 kan man tydligt se med vilken omsorg layouten är gjord. Det äldsta från 1886 som tillkännagav barnmorskan Elisabeth Karlssons död har inte mindre än åtta olika stilar och namnet är särskilt vackert utsmyckat. (Om barnmorskan Elisabeth Karlsson kan läsas i Älghultskrönikan 1989 där Solbritt Karlsson skrivit en berättelse med titeln Gamla bilder berättar på sidorna 194-198. Där finns också en bild på barnmorskan i Älghult).

Sorgebrev från 1895

Även det något senare sorgebrevet från 1895, som tillkännagav Amanda Anette Erlandssons bortgång, har flera olika stilar och själva namnet fint smyckat.
Förutom exakt ålder vid bortgången finns också i båda breven hänvisning till bibelställen och psalmverser. I den unga modern Amanda Anettes brev står ett citat ur Johannes Uppenbarelser och man kan ana en smärtsam död. "Gud skall aftorka alla tårar från hennes ögon, döden skall icke vara mer, icke heller sorg icke heller rop icke heller värk varda mer, ty det första har gått till ända. "
Dessa båda brev innehåller inte någon direkt inbjudan i texten, men i brevet från Frans Erlandsson finns inne i hopvikningen följande handskrivna text "bjudes med hustru att med .sin närvaro hedra den avlidnas begrafningsakt nästa tisdag den 6 aug kl 1l f. m. Samling sker i sorgehuset. " Brevet är adresserat till Carl Johannesson Lindegård.

Sorgebrev från 1915

1915 avled i Lindegård Margareta Carlssons morföräldrar med endast fyra dagars mellanrum. Först dog morfar Karl Johan Ståhl i en ålder av 81 år 3 mån och 23 dagar den 28 januari. Den 1 februari avled mormor Charlotta Ståhl vid 80 år, 7 mån och 4 dagars ålder. Sorgebrev om morfaderns död hade redan beställts och be-gravningsdag var bestämd. När mormodern dog ändrades dagen och ett nytt brev trycktes med bådas namn. De begravdes båda en kall februaridag 1915.

Sorgebrev från 1940

I sorgebrevet så sent som 1940 har inbjudan tryckts längst ned på samma sida som tillkännagivandet. När den gamle smeden Karl Gustaf Svensson 1849-1940 i Marskog dog den 28 november 1940 stod i brevet: "Inbjudes att övervara den avlidnes begravningsakt i Älghults kyrka söndagen den 8 dec. 1940 kl. ½ 11. Samling sker i sorgehuset kl. 7 f m. " In på fyrtiotalet förekom alltså jordfästningar före gudstjänsten där t o m kistan stod kvar inne i kyrkan under själva gudstjänsten. Detta har berättats av äldre älghultsbor. Senare bars kistan ut före gudstjänsten och det kunde då hända att församlingsborna fick vänta innan tjänsten kunde börja, då präst och begravningsgäster dröjde kvar på kyrkogården. Något om gammaldags begravning i Älghult kan läsas i 1984 års krönika där prosten Lars-Gösta Stensson berättar om förre kyrkvärden Hjalmar Anderssons begravning.

Sorgebrev från 1950

Seden med sorgebrev levde kvar in på 1950-talet, men ersattes alltmer av annonsering i lokal- och rikstidningar.

Elin Fredriksson i Älghultskrönikan 2000
Litt. Bringéus Nils-Arvid: Livets högtider (1987)

Anmärkning. Bilder har ej tagits med vid kopieringen.

Tillbaka till startsidan