Begravningsseder förr och nu.

Av Göran Mårdh (Från Vederslöv-Dänningelandaboken 1991)

Nästan allting förändras. I vår tid mycket fortare än förr. Det gamla samhället var nästan statiskt. Efter andra världskriget har en oerhörd teknisk omdaning skett, men också inom allt annat. Även inom det kyrkliga pågår en ständig förnyelse.
Jag ska i denna artikel återge hur begravningssederna var i trakten och hur de förändrats till vår tid. Jag har frågat äldre personer här omkring och vissa uppgifter har jag lånat från tidigare upptecknare.

Förr

När ett dödsfall inträffat i Vederslöv eller Dänningelanda i början av seklet, så begav sig någon av de anhöriga till pastorsexpeditionen för att meddela det inträffade. Prästen antecknade dödsorsaken i dödboken men det var alls inget tvång med läkarintyg. Tid för jordfästningen bestämdes och gravplats avtalades med kyrkväktaren. En del sockenbor hade utsett gravplats för sig eller familjen. De som inte gjort det begravdes på "linjen". Det innebar att det blev intill den som senast jordats. På så sätt hände det att makar blev begravda på varsin sida om kyrkan.

Kistan

Kista beställde man av bysnickaren och den målades svart om det var en äldre person, som var död och vit om det var ett barn. På 30-talet blev det vanligt att köpa kista i stan och mjölkbilen hade den som extra frakt på hemresan.

Sorgkläder

Sorgkläderna behövde kanske ses över eller ändras. De gamla gubbarna hade sina mörka vadmalskostymer medan de yngre alltefter gick över till cheviot. En och annan skaffade frack eller smoking och på huvudet höghatt eller knallhatt. Ett brett sorgband på vänster överarm växlades senare till ett litet band på vänster kavajslag. Kvinnorna hade svarta släpande kjolar, svarta blusar och spetsprydda schaletter. De närmast sörjande bar slöjor.

Begravningskalas

I sorgehuset rustade man till kalas. Dels har det varit sed och dels behövde gästerna mat. Man färdades sakta förr och hade kanske stigit upp mycket tidigt för att hinna i tid till begravningen. Någon kokerska i trakten anlitades om man hade råd. Det bakades matbröd och småkakor och varmrätter anrättades. Det hände att man slaktade något djur. Efterrätterna hade däremot i regel släkt och grannar med som förning, en sedvänja från den gamla bygemenskapen.

Bjudningskort (sorgkort)

Bjudningskort med svarta kanter sändes eller delades ut till begravningsgästerna. Av hävd gick alla som kunde i byn på begravningen. Från tiden före laga skiftet då bygemenskapen var stark fanns de så kallade begravningsrotarna. Vederslöv och Ljungsåkra med Villanäs var en. I Odenslanda bodde så mycket folk så där förekom en delning. Man hade en begränsad möjlighet att ge plats åt gäster i hemmen.

Själaringning

Själaringning skulle göras och det ålåg dödsboet själva att ombesörja tills sysslan övertogs av församlingen 1939 och det blev en uppgift för vaktmästaren. Ringningen har oftast skett 10.30 och börjar med klämtning tre slag på varje klocka tre gånger. Var det en man som var död började man på storaklockan och för en kvinna på lillaklockan. Ringningen pågick femton minuter och på tisdag, fredag och söndag.

Klä lik

Det var sed att lägga en psalmbok på bröstet på den som dött och mynt på ögonlocken. Den döde skulle klädas och läggas i kistan och det var ofta någon kvinna i trakten som hade som bisyssla att "klä lik". Om man hade utrymme i hemmet lades den döde i ett rum för sig och då hängde man lakan för fönstren och prydde med ljusstakar och gröna växter allt efter som man hade råd och tillgång. Oftast blev det dock ett brygghus eller annat kallt utrymme som användes. Var det sommar och varmt hände det att man gravsatte kistan så fort graven var grävd och prydd med granris.

Begravningsdagens morgon

I regel var det söndagen som var begravningsdag och före högmässan. Gästerna samlades i god tid i sorgehuset och undfägnades med kaffe och smörgåsar och kanske någon varmrätt. Kistan placerades på bockar utanför huset och sju smågranar sattes upp kring dem. Enbuskar vid dörren på huset var vanligt. Efter måltiden samlades man kring kistan och locket togs av för en stund. Därpå hölls utfärdsbön och den förrättades av prästen om möjligt annars av kantor eller lekman. Kistan placerades så på en vagn som var prydd med granris. Om det var före användes släde. Topparna på granarna bröts när kistan var lastad. Därpå började färden mot kyrkan. Framför gårdarna längs färdvägen var det granrisprydnader av olika utföranden strödda på vägen.

Vid kyrkan

Vid kyrkogårdsgrindarna var pallar utställda med granriskvistar kring och på dem ställde man kistan medan hästarna stallades in. När klockorna sen började ringa kom präst och kantor ner till grindarna och gick sen först i procession till graven under psalmsång. Ofta var det 549 i gamla psalmboken. Jag går mot döden var jag går. Kistan bars av anhöriga och vänner till den döde och när man kom till graven sänktes kistan och ringningen upphörde. Prästen förrättade jordfästningen efter ritualen men griftetal förekom inte. Griftetal blev dock snart allmänt. Jordfästningen skedde alltid ute även om vädret var svårt. Det hände att ceremonin vid graven tog tid och då fick övriga som kommit till högmässan vänta tills präst och kantor kom in.
Sammanringningen före gudstjänsten inställdes då. Däremot ringdes det med alla klockorna efter högmässan och det ålåg dödsboet att utföra. Så småningom blev jordfästningar inne i kyrkan allmänna och kistan bars då till graven efter gudstjänsten. Blommor förekom inte så rikligt som senare och de kastades ner i graven. Innan den höljdes togs kransarna upp och lades på kullen. Man skrev och skickade tackkort till givarna senare.
Det var inte ovanligt förr att gästerna skottade igen graven. Att bära kistan och att fylla igen graven ansågs vara de sista tjänster man kunde göra den döde. Man deltog i gudstjänsten innan begravningsmiddagen vidtog i sorgehuset. En gåva till kyrkan och till de fattiga var vanlig vid begravningar.
Skillnaden i arrangemang om det var en besutten eller en fattig som var död var naturligtvis stor, men den kyrkliga ritualen och ringningen var densamma.
För någon kyrklig eller världslig storman förekom någon enstaka gång prestaver. De bars framför kistan i processionen och efter mullpåkastningen sänktes de tre gånger över kistan.

Åter i hemmet

När man åter var samlade i sorgehuset bjöds på rikligt med mat. Först var det smörgåsbord och sen middag. Allt tog lite tid för det blev ofta trångt i husen och resurserna för servering var begränsad. Man måste ofta låna bord och stolar, porslin och bestick och kanske dukar och grytor. Efterrätten som bestod av ostkakor, sötost, pannkakor och annat som gästerna haft med sig som förning kom därnäst. Det kunde bli många bunkar eftersom det var viktigt att all förning sattes fram. Det kunde annars tas illa upp av givaren. Till maten bjöds på brännvin och till desserten vin. Man hade särskilda svartvitrandiga karameller så kallad begravningskonfekt. Kalaset avslutades med kaffe, kakor och tårta och prästen höll en betraktelse. Efterkalas för dem som haft förning och för dem som måste sköta djur och andra bestyr var sed.

Nutid

Förr när människorna levde tillsammans barn, unga och gamla var döden mer naturlig och inne i folks medvetande. Nu är vi uppdelade och avskärmade och har betydligt mindre kontakt i livets alla skiften.
I vår tid har det blivit betydligt mindre att styra och ställa med vid ett dödsfall. Man ringer oftast besked till pastorsexpeditionen. Dag för jordfästningen bestäms och gravplats utses om det inte redan är gjort.

Begravningsbyrå

En begravningsbyrå kontaktas och man samtalar om de olika angelägenheterna som kan förekomma vid en jordfästning. By-rån ombesörjer det mesta om man vill från kistan till minnesstunden. Flertalet döds-fall sker nu på ålderdomshem eller sjukhus och kistan kommer först i samband med jordfästningen till kyrkan. Ett litet bårhus byggdes för ca 30 år, sen och användes för bisättning men är nu sällan i bruk.

Dödsannonsen

I samband med dödsannonsen som är allmän inbjuder man eventuella gäster och anger önskemål om fonder, klädsel, minnesstund eller om man vill ha jordfästningen som en familjeangelägenhet o s v. Jordfästningen sker inne i kyrkan och aldrig på en helgdag. Griftetal hör till ordningen och solosång av kantor eller annan sångare eller sångerska är vanligt. Även instrumentalmusik förekommer. En tid var det vanligt med många blommor och kransar men nu är det flera som ger pengar till diverse fonder. Om en person dött eller lidit av en särskild sjukdom sätter man in pengar på ett konto för forskning om den sjukdomen. Det finns fonder för olika hjälpverksamhet, mission, trädplantering i Afrika m m. En särskild blomsterfond för kyrkans prydande bildades för 50 år sen. Gåvor till den är numera sällsynta.

Vid kyrkan

Begravningsgästerna kommer i god tid till kyrkan och går fram och bugar eller niger för kistan. Man lämnar eventuella blommor till kyrkväktaren eller begravningsbyråns representant och sätter sig i de främre bänkarna. När klockorna ljuder träder prästen fram till kistan och förrättar jordfästningen. Sorgemusik har då spelats från orgeln en stund. Jordfästningen sker efter handbok och omramas av psalmer och solosång eller instrumentalmusik. Genom byrån kan man hyra bärare. De tar efter jordfästningen kistan och går törst i processionen till graven. Gästerna tar sina kransar och blommor och följer efter. Bärarna måste ibland vänta på att alla ska få tag i sina blommor och då stannar de i vapenhuset. Under tiden kistan bärs till graven och sänks ner ringer klockorna. Därpå går de närmast sörjande fram och tar farväl följda av övriga begravningsdeltagare. Tal hålles och blommor nedlägges på den uppkastade kullen (jord från graven). Kvinnorna har handblommor och de kastas i graven. Sist träder prästen fram och lyser frid över graven och en psalm sjunges. Han framför ofta de sörjandes tack och inbjuder till en minnesstund.

Minnesstund

Den har, efter att kalasen i hemmen upphörde, varit på många olika lokaler. Tornesund var kanske den första, men sen har bygdegården i Kalvsvik, Osaby, Vederslöv skola med flera lokaler använts. Nu är det för det mesta Logen Vide. Middag eller bredda smörgåsar bjuds och så kaffe med tårta. Vid minnesstunden läser prästen upp vilka som skänkt till olika fonder. Många som inte är med på begravningen eller minnesstunden skänker. Prästen håller också ett lämpligt tal över den bortgångne. Samkvämet avslutas med en psalm. Mörk kostym, vit skjorta och vit eller svart slips har vanligen mannen och kvinnorna mörk klänning eller kjol och blus.

Kyrkogården

Kyrkogården har också ändrat utseende genom åren. Vederslöv förre kyrkvaktmästare John Johansson slog med lie sina första år här. De på den tiden som gravprydnad förekommande pärlkransarna var då förargliga att råka på i gräset. De såldes av lanthandlarna och hängde där bland andra grejer. Det finns många här i församlingen, som minns när gräset slogs och hässjades på kyrkogården. Internationellt sett är vi kända för välskötta kyrkogårdar. Många människor vandrar på dem och finner ro och kontemplation. Stilen varierar på vårdarna. Inskrifterna är ibland belysande. Olika tider har sin stil. Förr hade man bara en kulle som man satte blommor eller grönt på. De flesta av våra förfäder, som jordats på våra kyrkogårdar, har inga vårdar, som markerar deras vilorum och ingen minns dem. Vi vet bara att de levat en gång och fört släkterna vidare. För de rika har det i århundraden rests vårdar kan vi se runtom i landet, men det är först de senaste decennierna, som det blivit vanligt med vårdar på alla gravar. Därför måste man nu utöka kyrkogårdarna i den ena församlingen efter den andra. I städerna anlägges minneslundar för där är kremering vanligare.

Kyrkogården i Dänningelanda är i bruk för dem där som vill ha en plats, men vill gamla kyrkan i Vederslöv tillåter församlingen inte några nya gravsättningar.

Eldbegängelse och därav följande urnsättning förekommer, men är inte särskilt vanlig. Ofta är det personer på andra orter, som dött, jordfästs och kremerats där, som kommer hit för urnsättning i familjegraven.

Nu när jag skriver detta är gravarna här prydda med massor av påskliljor. Andra tider är det andra blommor. Död ger liv på sitt sätt. Liv och död, tid och evighet förenas på våra kyrkogårdar. Hoppet om en återförening med de kära finns.

Många av våra författare har skrivit om döden, var och en på sitt sätt. Växjöskalden Pär Lagerkvists ord i Aftonland lyder:

En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som haven.

Tillbaka till startsidan