Ur Nordkvists torpbeskrivning i Stenslandaboken sidan 147: Lillaryd.
"Nu går vi återigen i norr (från Västratorp) och kommer till en plats, som i dagligt tal alltid har kallats Stenlyckorna. Det första stället där hade namnet Lillaryd. Harald Karlsson med hustru Sara påbörjade odling och byggnader 1856. De efterträddes av barnen Karl Haraldsson och Gertrud Haraldsson, vilka var bosatta där till 1898, då de efterträddes av Salomon Fredriks-son med hustru Augusta. Efter mannens två Amerika-resor blev det så mycket pengar, att de köpte en gård och flyttade något av åren mellan 1905 och 1910. Efterträdare blev nuvarande ägarens fader Anders Nilsson. Det boningshus, som nu finns där, var inte det första som sattes upp."

 Sagan om torparparet från Stenlyckorna som bevittnade de dödas julotta i Torpa/Tävelsås kyrka.
Sagan är upptecknad på 1870-talet av August Palmgren (1864-1934). Han var född i Stenslanda Ö Norregård och blev efter studier rektor i Arvika. Berättaren är troligen hans far, bonden och nämndemannen Petter Nilsson (1818-1874). Om denne kan man läsa i Stenslandaboken sidan 48 ff. Uppteckningen är gjord på dialekt, vilken ibland kan vara svår att tyda. Dialektorden gör att uppteckningen är extra intressant.
Själva sagan är en så kallad vandringssaga som berättas även i andra länder.
I berättelsen namnges Harald Carlsson (1820-1868) och dennes son Carl (Magnus) f 1856. De bodde i Lillaryd, Stenlyckorna. Uppteckningen är registrerad 1885, vilket tyder på att Carl Magnus då övertagit torpet efter sina föräldrar. Valet av plats är intressant eftersom Stenlyckorna (Steninge lycka) före c:a 1785 låg i grannsocken Tofta.

 Nedanstående avskriften är gjord från lösa kopierade blad ur boken Vide: Smålands minnen. 

Sagan handlar om torparparet som kom för tidigt till julottan. Då pågick de dödas julotta, som inte fick bevittnad av någon levande. Torpargumman gick långt i in kyrkan och kom inte ut levande. Torpargubben anade oråd och stannade vid kyrkdörren. Där såg vålnaden efter hans döde bror honom och räddade honom. Det sista torpargubben hörde av gumman var ett våldsamt skrik. På juldagen hittade man ett litet tygstycke av hennes kläder på varje grav.

 Avskrift av sagan.
"Om torparens från Stenlyckorna i Täfvelsås socken och hans hustrus färd till julottan eller huru de döda fordom firade sin gudstjenst under julnatten.
Lösblad. 7/11 1885.
Uppt. Sven August Palmgren, f. 11/ 1 1864 i Tävelsås, skolgång i Växjö, stud..1885, fil. kand. 1891, adj. i Haparanda 1901, rektor i Piteå I901, i Arvika 1905, d. 25/8 1934.

 Ette hva faa ming mönna gaungå talte om, män ja va baan i väån, så bodde dä en gaung få launga, launga tiå sing tebaka en töapare nere i Ståjnlöckona pau samma töap, som Haral Callsons Calle nu rauå om. Han va geftå fåstaus å hade ett paa pojkatjonka, som va kringsve en tolf trettan aua gamla.

 Så va dä en gaung en jul, å dä va så kaullt, så dä small i stakana, men likkaväl tötte pojkana, att dä skolle va rolit å komma te köake julotte, å dämäså va di så envetena aut faa sing, att han skolle lätta dom följa mä te köake å lätta moå bli hemma - få dä hade hong loft dom, bara di feck få faa sing - men si dä velle inte faagobben lätta dom; få dä va så kaullt, sae han, så om di komme ut i den fåfäalia köllen, så frose di ihäl. Ho möe di måtte be å fau följa må, så hjälp dä inte: di lipade å skrek å såe att di inte tore va hemma sjelfve frau köakan: men si dä va fåstaus faa deras inte räddå fåre, å dämeså brydde han sig om, dä herana lipade få dä di skolle va hemma.

 "Mo å ja ska ge oss ut", sae han, å ni fau bli hemma frau köakan i auå, få ni haa hängt må ve köake hvarevlie julotte, så länge ja mens, å häa hemma ä dä ingen, som taa Eå. sa ni haa ingenting å lipa fåre". 

Men dau skulle moån ha lagt se ut få baanen å bett, att di skolle fau ut te köake, ätte di va så ändtanes om att, å sae att dä nock va bäst om hong blee hemma, få ella så konne dä kanse hända nåen olöcka. Men si gubben va enviså som en tjuå å lätte inte aubatta se mä dä han en gaung hade fautt föa se. 

Men pojkana di brauddes pau faa sing å va likka illbattia som han sjelfvå, å näa di nu sau, att di inte i goe konne fau sing velje fram, så satte di se i sennet pau, att di skolle lura faa sing å i allafall komma te köake. Å så kom di öfvårens om å vria fram klockan ett stöcke, så di skolle hinga mä å klä pau se å komma te köake te tiss, sing deras faa å moå va gaungena. Å dä passade en au dom pau te å göra, så di inte vaasade att.

 Å näa sing moå deras frampau natten skolle sti opp, så va klockan allaråje fira. Nu väckte hong opp faagobben, så så foat di hade klädt pau se; så ga di se i väj te köakan dä foataste di konne. 

Näa di hade kommet igönom skojen å kom opp pau store väjen, så höade di inte au en enda köakemenska, hvacken nåen gauare ella körare; å dä tötte di hällå inte va så aatit, ätte di va ute så såjnt, å dämaså raskade di pau, så di skolle komma i tie menstingana te den sista tjensten. 

Näa di sing kom fram te köakan, så syntes dä inte en enda menska pau köakebacken, men ette dä va ljust i köakan, likkasom dä pläe va julotte, så trodde di fåstaus att folket allaråje gautt ing, å pau den beskåjden beck di ing i köakan. 

Gomman hong geck ing stora gaungen, som hong pläe å göra, men gobben han likkasom skämdes får å lätta si, att han kom te köake så såjnt, å dämäså geck han ing aut dä nera vakenhuset, så di inte skolle komma aut å glo pau honom så möe. 

Men föasta han kom ingom döån, så böåjte dä å söka honom allåjles fåfäalit å han ble så mostolen å så konstiå i hvaa lem, så dä va så näa han hade svemlat. A så näa han skolle si se om ette plats te å seta, så va han inte pau vellkåss vis i staung te å begripa, hva dä va få ena besönnlia främmande menskå allihopa, som va i köakan; di satt så stella å andaktia, sa han konne inte si dom röra så möe som en fingå; så sau di så bleka å hymska ut, så han böajte å bli redit möakräddå. Dä va ingen au dom, som han kände te, fåst han nock tötte, han velle mennas, att han hade sitt somlia au dom föa få länge sing tebaka. 

Å rä som han sto däa å onrade, hva dä däa skolle ha å betya, å om han skolle vauja se te å säta se temä di däre menskåna ella inte, så feck han syn pau broå sing, som va döå få öfvå tie auå sing. Han va så näa honom, så han konne ha talt honom te, men dä hade han inte hälane te å göra, utan velle nu bara fåsök'å smy se ut. 

Men rä som de va, så feck broå hans tak i honom i aamen å veskade te honom å sae, att dä va di döe, som nu fyrade sing gusstjenst, å dau va dä inte väat få nåen lefvanes te å kom ing i köakan, utan om han velle behaulla lifvet, så va dä nock raudliast, att han genast lajade se ut. 

Men så kom han te å tänka pau sing stackas gomma. som han inte hade sitt au deringe, å så ba han broå sing, att han skolle laj om, så hong mä kom ut mä lifvet. Dä lofte broån honom å göra, men dau skolle han sjelfvå ställa se ve den nera döån å vänta däa, tess hong må ble fäadiå, så di feck kom ut precis pau samma gaung begge tvau; få jore di inte dä, utan en au dom kom ut fåre den anre, så skolle di döe pau stonnen vaasa, att dä hade vatt nåen lefvanes temä dom, å dau så skolle di utan padon öa den, som ble te sist. 

Nu ble han fåstaus ryslit räddå gobbastackan, å hade nock helst vella vatt ute, men så va han kanvetta ängsliå få, hoet dä skolle gau få hans gomma, å dämäså stälde han se ne ve döån, som broå hans hade sagt te honom, å tittade ette henne, om hong inte snaat hade fautt fonning om fåhaullanet. 

Dau feck han äntelien si henne laungt fram i köakan, å dä va' en hel hopå spöken som floj omkring henne, men så i däsamma så tötte han, att dä kom nåna stöcken tocka dära skepnada mot honom sjelfvå å grinade så otäckt å velle ta tak i honom. 

Dau grep han i fåfäran ette döraklinkan å for ut huestupes; men i väre mä han va utkommen, så höade han ett ryslit skrik ingifrau köakan. 

Etter den daen hade han allri nåen helseda meå, å sing gomma feck hvacken han ella nåen aen si meå; men pau juledas måen, näa dä ble dajå å folket kom u köakan, så lau dä pau hvaa graf en bit au hennes kläå.

Aug. Palmgren."
Till Register