Norralycke. Låg förr under Munkagård. Karta mm.


Ur Stenslandaboken (sidan 187), avskrifter från husförhörslängder.

Ur Nordkvists torpbeskrivning i Stenslandaboken sidan 151: Norralycke.
"Vi följer vägen några meter åt öster (från Nybygget) och kommer till en backstuga, som hette Norralycke. Där bodde en tid en man med ett så kallat vedernamn. Han kallades Skotta Johan, men hette Johan Magnus Danielsson. Han gick ur tiden genom en olyckshändelse vid brunnsgrävning på Jätsbergs gård 1885.
Näste innehavare av Norralycke blev Johan Abrahamsson med hustru Kristina. Det är samme man, som vi förut har nämnt bosatt på Vestratorp. Det var en stor kraftig karl, som var sysselsatt med dikning och schaktning. Han hade också varit med om att driva oxar till Stockholm åt kreaturshandlare. Jag hörde berättas, att han för en sådan resa fick fyra kronor.
Efterträdare vid slutet av 1880-talet blev en målare vid namn Ringsten och hustru Eva. Det var ett glatt och livat par och ovanligt snälla vid traktens ungdom. Om några kom så sent att de hade gått till sängs, steg de upp vid en knackning, plockade ihop sina små barn i en hörna och öppnade sedan dörren. Ringsten stod vid ingången och uppmanade de inträdande att böja sig, för att inte slå huvudet i dörrkarmen. Huset var ju mycket lågt. De var mycket glada åt sitt hem. De vistades en tid hos en son bosatt i Göteborg. Vid hemkomsten satte Ringsten sig utanför och sjöng: "Mitt hem är så ringa, dess dörr är så låg, men kärare boning jag inte såg...
Huset revs någon gång på 1940-talet, när desa makar var döda. De fyra senaste hemmen har varit belägna på Norregård."

Ur Nordkvists torpbeskrivning i Stenslandaboken sidan 149. Norralycke.
Strax norr om detta torp (Nyhult) har vi ett med namnet Norra Lycke. Dess innehavare var i mitten på 1800-talet Anders Staffansson med hustru Sara Lisa. Denne man gick omkring med lite handelsaffär. Norra Lycke kom bort redan på 1870-talet.
Troligen är det samma torp som ovan men kanske med nytt bostadshus som inte exakt låg på samma plats som det tidigare.(HA)

Ur Stenslandaboken sidan 85 om hantverkare av Svea Stenland. Norrelycke.
Jag skall nu skildra vad jag hört och själv minns av de människor som sist bebodde denna stuga.
Stugan låg där vägen svänger in till Lindstens ladugård. Där stugan låg växer fortfarande en snöbollsbuske och lupiner, vilka blommar vid midsommartid. Stugan stod kvar till omkring 1950. Den var ursprungligen byggd som ryggåsstuga, sedermera försedd med innertak och inredd med ett rum och kök och förstukammare. I det stora rummet fanns det två fönster och en stor öppen spis, i kammaren var ett litet fönster 30x30 cm och i köket ett något större fönster. Jag minns att, där var rätt mörkt, det skymdes nämligen av dasset, som var sammanbyggt med stugan. Veden förvarades i en luta i anslutning till stugan. Ytterdörren var så låg, att målare Ringsten brukade varna besökare, att akta huvudet.
Jag minns mycket väl C.G. Ringsten och hans hustru Eva med familj, de flyttade hit i slutet av 1880-talet. I denna lilla stuga fostrades fyra barn, varav tre blev bosatta i Göteborg och en i Gemla. Ringstens var mycket hjälpsamma och glada människor, trots att fattigdom måste rått på den tiden, men deras hem stod alltid öppet och välkomnande. Min far har berättat, att när hans hem brann ner i februari 1903, så bodde familjen första tiden på logen, men sedan fick de bo hos Ringstens en tid, tills de fick lilla stugan vilken fanns här på den tiden. Jag förstår, att där måste varit trångt med lika många personer till, i dag är det obegripligt att det kunde gå.
Ringsten målade och tapetserade väl det mesta i bygden häromkring. Han kom tidigt på morgonen och höll på till sena kvällen, under arbetet sjöng han ofta. Där vilade inga ledsamheter. Den kontanta lönen var nog inte stor, men han fick nog alltid något med sig hem, bröd, mjölk, kanske en fläskbit någon gång. Eva hjälpte till vid byk, potatisplockning, linbe-redning, nästan allt som förekom, samt vid barnafödsel. Eva hade i sin ungdom bott i Petersburg i Ryssland.
Jag gick som liten ner till "Målarns", som vi för det mesta sa och hämtade posten, då blev jag alltid bjuden på karameller. Det var Karl Petter på Liden, som gick till fots och delade ut posten, det kan ha varit på 30-talet. Karl Petter hade polkagrisar som han bjöd oss barn på. Han vilade sig hos Ringsten innan han gick vidare. Målare Ringsten var mycket rädd för åska, och en kväll när han var ensam, trodde han sig höra åskmuller och gick över till grannen, denne hade emellertid icke hört av något. Däremot hade en hästskjuts kört förbi, så åska var det inte den gången.
Eva gick ur tiden hösten 1938, Ringsten troligen 1949-50. Men jag kan ännu se detta gamla par sitta på bänken utanför stugan under sköna sommarkvällar och småprata, det var ofta skämt och glam mellan dessa två.

Till Register