Ur Stenslandaboken (sidan 209), avskrifter från husförhörslängder.

Ur Nordkvists torpbeskrivning i Stenslandaboken sidan 150: Nybygget.
"Så går vi åt norr (från Nyhult o Norralycke) och kommer till ett torp, som heter Nybygget. Dess bebyggare har varit Sven Persson, som började sin bana där i slutet på 1860- eller i början på 1870-talet. Hans hustru hade namnet Johanna. De var båda stora och kraftiga och lika bra blev barnen. Han var en mycket skicklig stenarbetare vad det gällde grovhantering eller finhuggning. Han härstammade från Vexiö och var son till en lumphandlare, som hade namnet Lumpepellen. Därför kallades han av sina jämnåriga arbetskamrater gärna för Lumpepellens Sven. - Även vår handlare i Tävelsås hade namnet Sven Persson. Vår möbelsnickare i Djura Nöbbeled hade samma namn. För att skilja dessa tre åt blev det Sten-Persson, Sven Persson och Trä-Persson.
Sten-Persson var mycket begiven på sprit. Det var inte som för många med sådant begär nödvändigt med sällskap, utan han drack gärna själv. Han sjöng och dansade lite att börja med. När det blev för mycket, gick han till sängs. Han var aldrig tråkig. Man hörde aldrig talas om att han var i delo med rättvisan någon gång. Han var så vänlig, så han kunde ha någon av församlingens understödstagare som inackordering. Han hade nämligen två rum i boningshuset. En gång sålde han huset och hyrde själv det ena rummet, men den handeln gick sedan tillbaka.
Han var mycket begiven på att köpa på auktioner, saker som han inte hade användning för. Jag hörde berättas om, att han en gång gladde auktionsbesökarna. Det var nämligen en pensionerad landsfiskal vid namn Berglund, som tjänstgjorde som ropare. Han var bekant med Persson och tänkte skämta med honom. Han framställde frågan: "Hur snart får vi komma till Persson på auktion?" Persson svarade: "När jag gör konkurs." - Auktionspubliken fick ganska roligt för nämnda landsfiskal hade strax förut gått igenom den proceduren. - När Sten-Persson länge samlat en del för honom onödiga saker, utlyste han auktion. Han försålde ladugårdsbyggnaden och de inventarier, som fanns där. Jag tror det var år 1900.
På ålderdomen inställde sig en svår hälta på ena benet, men under rus hade han inte ont av det. Jag minns en gång, då han hade låtit ungdom komma in för att roa sig. Då satte han i den foten med en viss kläm och sade, att i kväll är Pelle inte halt.
Sten-Persson avled nog något av åren mellan 1910 och 1915. Han kunde inte freda sitt begravningsbrännvin, utan det stals i källaren under honom, när han stod lik på våningen över. - Han kallade sig själv Persson och det gjorde alla andra, men enligt kyrkboken hette han Pettersson. Hans hus stod kvar till 1918 eller 1919, då det revs och bortfördes."
Till Register